KOMMENTAREN I dagarna levererades det en gris till slakt där en officiell veterinär, OV, misstänker hård drivning någonstans vid hanteringen av djuret. OV har upptäckt märken efter en drivpaddel på slaktkroppen. OV har anmält det inträffade till länsstyrelsen.
Så här skriver, OV, i anmälan (som maskerats av länsstyrelsen innan den lämnats ut):
Det tycks alltså vara så att OV i samband med köttbesiktningen upptäckt märkena på slaktkroppen. Det är påkallande ofta då som avvikelser kommer i dager. Detta eftersom grisen skållats och huden är fri från hår och smuts.
Likt ett fotografi som framkallas så framträder bevisen. Det som ofta upptäcks är svarta och röda märken från elpådrivare, tatueringshammare och drivpaddlar. FoodMontor reder ut begreppen.
Elpådrivare (även kallad elpåfösare)
När det gäller elpådrivare handlar det bland annat om svarta ränder, fläckar och prickar som framträder på slaktkropparna.
För OV är det bara att vid köttbesiktningen fotografera, mäta upp och göra anmälningar om man misstänker oegentligheter.
De märken som elpådrivare lämnar efter sig är ofta lätta att känna igen. Användningen kan bland annat ge karakteristiska punktformade fläckar med vissa avstånd eller parallella linjer som stämmer överrens med piggarna på elpådrivaren.
Enligt gällande lagstiftning får elektrisk pådrivare endast användas i undantagsfall och bara på vuxna nötkreatur och vuxna grisar.
”Om elektrisk pådrivare används får endast enstaka impulser av högst en sekunds varaktighet ges, att de endast ges på bakdelsmuskulaturen och att djuren som får impulsen har fri väg framåt”, skriver Jordbruksverket på sin webbplats.
”Elektrisk-pådrivare ska aldrig användas som redskap för att aktivt och systematiskt driva på djuren. El-stötarna får inte upprepas om djuret inte reagerar på dem genom att röra sig framåt.”
Så ser det ut när elpådrivare använts på grisar på ett misstänkt felaktigt sätt (Livsmedelsverket har i vissa fall haft med en av sina elpåfösare på bilderna för att visa att avstånden mellan piggarna stämmer överens):
Tatueringshammaren
När det gäller användningen av tatueringshammare så framträder ofta primärproducentens nummer slaktkroppen.
I andra fall kan det handla om stora upprivna områden på slaktkroppen eller andra typer av märken beroende på vilken del av tatueringshammaren som används.
Det är inte ovanligt att tatueringshammare misstänks ha använts för att driva på grisar. Då kan man ibland se massor med tatueringar på enskilda grisar. Det finns fall då OV upptäckt att grisar slagits 6 till 10 gånger med tatueringshammare.
Det har också hänt att djurbönder åtalats för det. Men i ett fall för några år sedan blev en djurbonde frikänd i tingsrätten efter att denne slagit en gris sex gånger med en tatueringshammare och lämnat tydliga märken.
Det händer också att tatueringshammare används så att den inte lämnar nummer efter sig. Då syns emellanåt kararteriska ränder eller andra typer av skador.
Så här ser det ut när tatueringshammare använts på grisar:
Drivskiva (eller drivpaddel)
Paddlar används ofta för att fösa grisar vid transport och på slakterier. OV misstänker emellanåt olaglig användning av paddlar på grisar.
Användning av paddlar kan ge blödningar som ger fläckar på slaktkroppar och kan gå långt ner i huden och andra mjukvävnader.
Gemensamt för de anmälningar som OV gör om misstänkt olaglig användning av elpåfösare, tatueringshammare och paddlar är att det är mycket svårt att avgöra vem som bär ansvar. Det finns många i kedjan som har tillgång till den här typen av utrustning.
Det kan också finnas alternativa förklaringar. I ett fall som FoodMonitor tidigare undersökt kom det fram att en primärproducent inte riktigt kunde se om tatueringen på ett djur ”tagit” rätt och slog därför några extra gånger för att vara säker. Hår och föroreningar kan göra att det är svårt att se. Djur som inte märks ordentligt kan utgöra risker i livsmedelproduktionen.
Det enda som verkar kunna komma tillrätta med det här är kameraövervakning på slakterier och vid transport. Då kan det gå snabbt att säga var ansvaret ligger eller utesluta oskyldiga.
Det är också rimligt att primärproducenter kameraövervakar sina djur.
Är man orolig för den personliga integriteten så finns det lösningar där ansikten på personalen automatiskt maskeras i kamerorna i samband med inspelning. Är inte ens det acceptabelt för en primärproducent kanske denne borde överväga att inte hålla djur.
I dagsläget kräver allmänheten allt större insyn i köttproduktionen.
Avslöjanden om djurplågeri den senaste tiden med bland annat en dold kamera på ett svenskt slakteri visar tydligt på behovet.
Samtidigt gör alltså våra kontrollmyndigheter det så svårt som möjligt för media att granska primärproducenter, transportörer och slakterier.
