Starka landsbygdsorganisationer

avgörande för ekonomisk utveckling

Starka landsbygdsorganisationer såsom producentgrupper och kooperativ är avgörande för att minska hunger och fattigdom. Organisationerna kan hjälpa småproducenter att möta den ökade efterfrågan på livsmedel på lokala, nationella och internationella marknader, samtidigt som de förbättrar producenternas egna ekonomiska, sociala och politiska möjligheter.

Betydelsen av landsbygdsorganisationer belyses av en rad fallstudier i en ny rapport från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och Internationella fonden för jordbruksutveckling (IFAD).

Rapporten Good practices in building innovative rural institutions to increase food security, som släpps under det Internationella kooperativåret (2012), presenterar 35 innovativa exempel där lokala institutioner framgångsrikt har stärkt småskaliga producenter och bidragit till livsmedelsförsörjningen i olika delar av världen.

”För att kunna bli fullt effektiva är småskaliga lantbrukare, fiskare, boskapsskötare och människor som lever av skogen i utvecklingsländer i stort behov av tjänster som inte finns på landsbygden”, säger FAO:s generaldirektör José Graziano da Silva och IFAD:s ledare Kanayo F. Nwanze i förordet. ”Det finns ett behov av att uppmärksamma den betydelsefulla roll som dessa innovativa organisationer och institutionella samarbeten har för att arbetet med minskad fattigdom och säkrad tillgång till livsmedel ska kunna bli mer effektivt”, fortsätter Graziano da Silva och Nwanze.

Fallstudierna beskriver några av de tjänster och tillgångar som dessa institutionella arrangemang och modeller för samarbeten mellan offentlig och privat sektor kan erbjuda småskaliga producenter. Dessa omfattar tillgång och förvaltning av naturresurser, ett tillhandahållande av insatsvaror som utsäde och utrustning, tillgång till marknader, förbättrad information och kommunikation samt hjälp för småproducenterna att föra sin talan i beslutsprocesser.

Fältskolor för jordbrukare och boskapsskötare (Farmer Field Schools), som utvecklats av FAO i Asien och senare i Afrika, har gjort det möjligt för miljontals småskaliga lantbrukare att analysera sina produktionssystem och identifiera dess risker och möjligheter, hitta lösningar och anta nya metoder som leder till en förbättrad försörjning och livsmedelstillgång.

Västafrikanska och Indiska lantbrukargrupper har hjälpt sina medlemmar att skaffa kortfristiga krediter genom att sätta produktionslager som säkerhet. I samarbete med mikrofinansinstitut har de erbjudit lagringsmöjligheter för jordbruksprodukter. Kvittona har sedan använts som garantier mot kortfriska krediter.

I Indien, där dåliga skördar kan leda till att fattiga människor måste belåna sin mark, har en kvinnoorganisation erbjudit lån för att frigöra intecknad mark i syfte att göra medlemmarna fria från beroendet av långivarna.

I Kamerun har lantbrukargrupper, plockare, köpare, återförsäljare och forskare samarbetat för att få fram en ny sorts matbanan som kan ge ett högre pris på marknaden än de vanliga matbananerna. Den nya sorten används även vid tillagning av vissa maträtter och chips vilket har lett till en uppkomst av nya grupperingar, inklusive ett dussintal kvinnogrupper, som inte bara är involverade i produktion och försäljning utan även i chipstillverkningen.

I Gambia har ett samarbete för nationellt fiske fungerat som en instans där regeringen kan lära sig mer om småskaliga producenters behov samtidigt som producenterna själva kan framföra sina problem och önskemål.

I Honduras har den övergripande kontrollen över naturresurser överförts till lokalsamhällen som en del i den decentraliseringsprocess vilket har resulterat i bättre markförvaltning och odlingsmetoder. De lokala utvecklingsråden, vilka representerar familjer på landsbygden, har deltagit i kommunfullmäktige och lyckats förbjuda svedjejordbruk.

Några av fallstudierna framhåller också betydelsen av att involvera unga i små producentorganisationer och i de beslutsfattande processerna.

”När faktorerna bakom de små producentorganisationernas framgångar lyfts fram så kan utvecklingsarbetare och andra aktörer lära från dessa lyckade initiativ i olika länder, både för att stötta och ta efter dem. Vi hoppas att beslutsfattare och utvecklingsarbetare i låginkomstländer kommer att bygga på insikter från dessa fallstudier för att lyfta fram nyskapande typer av samarbeten som involverar relevanta aktörer för effektiva strategier för en tryggad livsmedelsförsörjning och landsbygdsutveckling”, skriver Graziano da Silva och Nwanze.

Stöd till kvinnor

Kvinnor i låginkomstländer är några av dem som gagnats av landsbygdsorganisationer och andra innovativa institutioner. I genomsnitt utgör kvinnor 43 procent av lantbrukets arbetskraft i låginkomstländerna men jämfört med män tenderar de att tjäna mindre, ha mindre säkra anställningsformer och sämre tillgång till jordbruksresurser såsom land, boskap, arbetskraft, utbildning, rådgivning, krediter, växtnäringsämnen och maskiner.

Rapporten visar att landsbygdsorganisationer, inklusive kooperativ, kan hjälpa kvinnor att överbrygga de sociala, ekonomiska och miljömässiga hinder som de möter genom att tillhandahålla tjänster såsom tillträde till marknader, information, rådgivning och naturresurser:

I Indien har medlemmar från en kvinnoorganisation ökat sin grönsaksproduktion genom ett bättre förvaltande av naturresurserna. Kvinnorna har använt sig av vattentekniker som utgått från avrinningsområden och har exempelvis byggt invallningar av sten och vegetativa hinder för att kunna kontrollera jorderosionen. På så vis har de lyckats odla upp 3000 hektar i ravinområden i 73 byar.

I Burkino Faso har ett nätverk för mikrolån tillhandahållit korttidslån till kvinnor för att stödja deras produktion av förkokt ris, vilket tenderar att vara mer lättsålt på grund av förbättrad smak och näringsinnehåll.

En vattenanvändningsorganisation i Ghana hjälper kvinnor att få tillgång till land för grönsaksproduktion genom att få tillgång till jordlotter för grönsaksodling mot en avgift som ger ett årligt medlemskap i organisationen.

Producentorganisationer hjälper i kombination med frivilligorganisationer (NGO:s), forskarsamhället samt offentliga och privata sektorn även småskaliga producenter (både män och kvinnor) att uttrycka sina problem och behov för att på så sätt påverka den beslutsfattande processen.

/FAO

Foto: FAO

/FoodMonitor