FN-organisationer kräver

agerande för att undvika

hotande global matkris

Den senaste tidens kraftiga prisökningar på majs, vete och sojabönor har väckt en oro för att en ny global matkris ska uppstå likt den som inträffade 2007 och 2008. Med ett snabbt och samordnat internationellt agerande kan vi förhoppningsvis förhindra att detta sker igen. Vi måste agera omedelbart för att kunna se till så att de snabba prisstegringarna inte får katastrofala konsekvenser som kan komma att påverka tiotals miljoner människor under de närmaste månaderna.

De finns två sammankopplade problem som måste lösas. Det första handlar om hur de nuvarande prisökningarna kan komma att drabba de länder som har ett stort importberoende av livsmedel och hur detta drabbar de allra fattigaste människorna. Det andra problemet är mer långsiktigt och handlar om hur vi producerar, konsumerar och handlar med mat i en värld med en växande befolkning, en ökad efterfrågan på mat och ett föränderligt klimat.

I jämförelse med situationen för fem år sedan, är vi i idag bättre rustade för att ta itu med dessa utmaningar. Vi har utvecklat nya strategier och verktyg, som till exempel the United Nations High-Level Task Force on Global Food Security och Agricultural Markets Information System (AMIS), ett informationssystem utvecklat av G20-länderna vilket inrättats för att öka insynen inom den internationella handeln. Den AMIS-relaterade, Rapid Response Forum, som inrättats för att underlätta koordinerade åtgärder från de största spannmåls- och sojabönsproducenterna och handlarna i världen i tider av oro på marknaden.

Idag vet vi att alla inte påverkas på samma sätt. De fattiga, i importberoende länder, i både stad och på landsbygd är de mest sårbara för stigande världsmarknadspriser på livsmedel. Särskilt när denna typ av prisökningar överförs till lokala marknader där största delen av inkomsterna används till inköp av mat.

Vidare har vi lärt oss att småbrukare, varav många är fattiga och saknar tryggad tillgång till mat, kan dra nytta av prisändringar och bidra till lösningen genom att reducera pristoppar och förbättra den allmänna livsmedelsförsörjningen.

Därför har vi antagit en tvådelad strategi som stödjer långsiktiga investeringar i jordbruket, särskilt för småbrukare, samtidigt som de sociala skyddsnäten säkerställs vilka kan hjälpa fattiga konsumenter och producenter att slippa drabbas av hunger, förlora sina tillgångar och att de hamnar i fattigdomsfällan.

Många länder har välfärdssystem inklusive sociala skyddsnät - såsom stöd till småbrukare, koststöd för mödrar och barn och skolmåltider. Dessa system är till för att säkerställa tillgången till mat för de allra fattigaste, men de behöver utvecklas ytterligare i världens fattigaste länder. Att skyddsnäten är prisvärda, förutsägbara och öppna är nödvändigt för att kunna ge skydd mot effekterna av återkommande prisstegringar och kriser.

Småskaliga livsmedelsproducenter måste också vara bättre rustade för att kunna öka sin produktivitet, öka tillgången till marknader samt minskar deras utsatthet. Människor måste dessutom ha möjlighet till att få anständiga jobb med en inkomst som gör att de har råd med mat och kan undslippa fattigdomen.

För att hantera de höga matpriserna är det vi måste undvika att göra minst lika viktigt som det vi måste göra. Länder måste till exempel undvika att panikköpa livsmedel och avstå från att införa exportrestriktioner, som kan vara kortsiktigt bra för konsumenter på hemmaplan, men som generellt sett är ineffektiva och försvårar tillvaron för andra.

Framför allt måste vi förstå att höga matpriser är ett symtom, och inte själva sjukdomen. Så medans det internationella samfundet måste agera snabbt för att förhindra överdrivna priser så måste det även tas itu med grundorsakerna till sådana plötsliga ökningar.

Under de senaste fem åren har den internationella livsmedelsmarknaden upplevt tre pristoppar. Vädret har ofta varit en pådrivande faktor - torka i Australien och Argentina 2007-2008; torka in Ryssland 2010, och nu, även torka i USA. Sedan 2007 har torka i vissa delar av världen skadat den globala spannmålsproduktionen i stort sett vartannat år. På andra håll har stora översvämningar orsakat skador på grödor. Även den ökade användningen av livsmedelslagren för andra ändamål än mat samt ökad finansiell spekulation har bidragit till prishöjningar och volatilitet på världsmarknaden.

Fram tills att vi har hittat ett sätt att kris- och klimatsäkra livsmedelsproduktionen, kommer riskerna att kvarstå. Detta kommer på kort sikt att innebära kostnader som både påverkar de direkt drabbade och hela det internationella samfundet. Till exempel beräknar FN:s livsmedelsprogram (WFP) att för varje 10 procentig prisökning på sin ”matkorg” måste de mobilisera 200 miljoner dollar extra till matbistånd.

Vi befinner oss i ett sårbart läge med tanke på att det även under ett bra så år räcker den globala spannmålsproduktionen bara till att precis möta den växande efterfrågan på mat, foder och bränsle. Detta är värt att uppmärksamma med tanke på att vi varje år har 80 miljoner fler munnar att mätta. Vi ligger i riskzonen eftersom bara en handfull länder producerar majoriteten av världens baslivsmedel och när de drabbas påverkar det oss alla. 

Utmaningen, som också är en möjlighet, är att minska riskerna genom att sprida ut dem. Den mest uppenbara strategin är att främja en hållbar livsmedelsproduktion i fattiga, importberoende länder, där det ofta redan finns en stor potential till att förbättra produktionen. Detta skulle öka tillgången till livsmedel på lokala marknader samt skapa arbetstillfällen och inkomster, särskilt på landsbygden där 70 procent av världens fattiga lever. Vi bör också uppmärksamma att en tredjedel av all mat som produceras i världen går förlorad på grund av slöseri, förruttnelse, skador eller andra orsaker.

FN:s livsmedels- och jordbruksorgan (FAO), den Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD) och WFP hjälper världens fattiga att få tillräckligt med mat för dagen. Samtidigt arbetar man för att minska deras sårbarhet och öka deras motståndskraft och förmåga att försörja sig själva imorgon. Men detta räcker inte.

Vi måste investera mycket mer i jordbruks- och välfärdssystem, såsom program som hjälper fattiga att få tillgång till mat som har blivit alltför dyr på de lokala marknaderna.

Slutligen, måste vi se över de nuvarande policyer som uppmuntrar till alternativ användning av spannmål. Flera internationella organisationer såsom FAO, IFAD, den Internationella valutafonden (IMF), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), FN:s organ för handel och utveckling (UNCTAD), WFP, Världsbanken (WBG) och Världshandelsorganisationen (WTO), rekommenderar att man justerar regleringarna kring biobränslen när marknaden är under press och hotar livsmedelstillgången i världen. Denna rekommendation framfördes vid G20-mötet i Paris 2011, och gäller fortfarande.

Medan vi arbetar för att förhindra en förvärrad situation måste vi förbli vaksamma och förbereda oss för det värsta på kort sikt, samtidigt som vi jobbar långsiktigt för hållbara lösningar. Om vi inte gör detta kommer världens fattigaste och mest sårbara människor få betala det högsta priset. Om vi lyckas med detta tar vi ett steg i rätt riktning mot FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons ”Zero Hunger”-mål, en vision om en värld utan hunger.

/Jose’Graziano da Silva, generaldirektör för FAO

Kanayo F. Nwanze och Ertharin Cousin, president för IFAD och verkställande direktör för WFP.