Krönikan: Varför bidra till ohälsa?

Så här i julruschen är det lätt hänt att man mellan inköpen pustar ut med sin familj på något snabbmatställe. Idag föll valet på en av de mest etablerade hamburgerkedjorna vid köpcentret. Där slog det mig igen: Med små, men inte desto mindre effektiva åtgärder styr man matgästerna - inte minst barnen - att välja de ohälsosamma alternativen. Som ”belöning” får man dessutom mer av dessa. En slags indoor marknadsföring som jag gärna på något sätt skulle vilja bidra till att stoppa i dessa tider där barn får vuxendiabetes och folkhälsofrågan är minst sagt aktuell. Någon som vill hjälpa till?

Den lilla åtgärden jag reagerade på just idag är en klassiker. Vi vuxna i familjen valde som vanligt vatten att dricka till burgaren. Inte för att vi är några hälsofreaks eller ville vara duktiga på något sätt; ingen av oss gillar läsk helt enkelt. Sonen gillar däremot läsk så då fick han givetvis det också, vi är nämligen inte heller några moralpredikanter eller förbudsfantaster.

Vad var då problemet just idag? Jo, vi som envisades med att välja vatten fick då direkt vid beställningstillfället en pappmugg med dylik vätska – obetydligt större än en dubbel espresso. Därmed fanns heller inte risken att man skulle be om påfyllning eftersom det skulle ha krävts att ställa sig i kön igen. Vad gäller då på denna restaurang om man, som de flesta, väljer läsk? Jo, då tilldelas man ett rejält tilltaget pappglas och får själv gå och förse sig av den eminenta sockerchocken vid för ändamålet avsedd station. Vid beställningen påpekade också den välvilliga och anställda kvinnan ivrigt att det gick jättebra att gå och ta påfyllning sedan. Av läsken alltså.

Jag är personligen en inbiten och på gränsen till matematisk matnörd så jag började givetvis fundera över vad denna detalj ungefärligen skulle kunna innebära i form av energiintag i förhållande till kaloriförbränning. Om man utnyttjar påfyllningsalternativet alltså. Jag har inget skriftligt dokument som belägg för detta men mängden läsk man då får i sig borde rimligen täcka ett helt dygns behov av kalorier för en ung människa. För en äldre också för den delen. Lägg därtill utvecklingen av samhället idag, där barn och ungdomar rör sig allt mindre till förmån för stillasittande aktiviteter.

Igen, jag är ingen motståndare till någons njutning och vill inte förbjuda vare sig hamburgerrestauranger eller stillasittande aktiviteter. Jag sysslar själv med båda med jämna mellanrum, är rent av en sådan som andra betecknar som livsnjutare. Detta är dessutom bara ett exempel bland många som registrerats i denna matnörds hjärna genom åren. Men jag tror att dilemmat sammantaget är ett allvarligt problem som riskerar att eskalera och längre fram göra det svårt att vända folkhälsotrenden i Sverige, där det annars kan se ganska mörkt ut någon generation framåt.

Det finns fantastiska människor som arbetar med dessa frågor i ett större perspektiv än på enskild restaurangnivå, och som fått mycket positivt uträttat. Några av dem har jag personligen haft förmånen av att ha att göra med yrkesmässigt. Anna Maria Corazza Bildt gör ett fantastiskt arbete i Europaparlamentet vad gäller t.ex. frågor om märkning av mat och marknadsföring gentemot barn. Annika Unt Widell gör stora insatser, även på politisk nivå, i rollen som projektledare för Skolmatens vänner. Båda är och har varit återkommande inslag hos oss på FoodMonitor, inte minst just för att de brinner för just den här typen av frågor. Jag tror att dessa frågor är viktiga för kommande generationer och jag är en beundrare av människor som brinner. Så ni fattar.

Att den här krönikan överhuvudtaget kom till har att göra med att, trots att ovanstående och andra fantastiska människor finns, så går det ju tyvärr alltid – enligt amerikansk modell (OBS: högst personlig analys) – att påverka utvecklingen negativt på enskild restaurangnivå, vilket ovanstående exempel visar. Men kanske kan vi gemensamt på något sätt arbeta för att även detta motarbetas på något sätt. Varför inte även politiskt? Vad säger du Anna Maria? Jag hjälper som sagt gärna till med min penna och annat som kan komma till pass. Detta var ju som sagt bara ett litet exempel bland många. Men jag tror att det är hög tid.

/Mats Holmström, chefredaktör FoodMonitor.se 15.12.2012