Intervju med

Alexander Müller, FAO 

Situationen i östra Afrika har kastat nytt ljus över sårbarheten hos regnbevattnade jordbrukssystem och för de människor som är beroende av dem. Utmaningarna med att nå en stabil tillgång till vatten för att odla grödor och föda upp boskap är många och varierande. Investeringar i system för konstbevattning, där det är möjligt, och vatten-smarta lösningar kan leda till en effektivare vattenanvändning inom jordbruket. I denna intervju talar FAO:s undergeneraldirektör Alexander Müller, som är i Stockholm denna vecka för att delta i Världsvattenveckan (World Water Week), om dessa och relaterade frågor.

Alla förstår att vatten är nödvändigt för att producera livsmedel – om än på en ganska abstrakt nivå. Kan du utveckla och ge exempel på vattnets roll i livsmedelsproduktionen?

För det första är det viktigt att skilja på regnbevattnat jordbruk som får sin vattenförsörjning på naturlig väg och konstbevattnat jordbruk. Konstbevattnad mark förändrar allt, det bidrar till en koncentration av insatsvaror och leder till förändringar i både jordbruket och i handeln med jordbruksvaror.

En stor del av befolkningen på Afrikas horn försörjer sig genom boskapsskötsel, inte genom odling av grödor. Den nuvarande situationen där är ett tydligt exempel på riskerna och sårbarheten i ett jordbrukssystem som uteslutande är baserat på bevattning via regn, särskilt som effekterna av globala klimatförändringar nu gör sig gällande. Ett regnbevattnat jordbruk är inte ett problem i sig, men det är mer sårbart och tenderar att inte vara lika produktivt.

Betydelsen av konstbevattning för världens livsmedelsförsörjning kan inte underskattas. De senaste 50 åren har jordens befolkning fördubblats och det globala livsmedelssystemet har svarat förvånansvärt bra på den ökade efterfrågan på livsmedel. Detta trots att ökningen av åkermark endast varit 12 procent. I huvudsak uppnåddes detta genom en intensifiering av jordbruksproduktionen med en ökad avkastning som följd, något som inte hade varit möjligt utan konstbevattning.

Andelen konstbevattnad mark har ökat kraftigt jämfört med regnbevattnad jordbruksmark. Samtidigt som den totala arealen uppodlad mark i världen har ökat med 12 procent de senaste 50 åren har de konstbevattnade områdena fördubblats, vilket motsvarar den största delen av den totala nettoökningen av odlad mark. Under tiden har jordbruksproduktionen ökat med mellan 2,5 och 3 gånger, mycket tack vare en ökad avkastning av de vanligaste grödorna.

Har inte den maximala kapaciteten för konstbevattnat jordbruk uppnåtts i världen?

På vissa ställen, ja, på andra, nej.

De 300 miljoner hektar jordbruksmark världen över som idag är konstbevattnat, tar cirka 70 procent av det totala färskvattenuttaget i anspråk. Detta sker på endast 20 procent av världens uppodlade mark, samtidigt svarar de konstbevattnade landområdena för 40 procent av all jordbruksproduktion och 60 procent av spannmålsproduktionen.

Varför är då inte mer jordbruksmark konstbevattnad? På vissa platser behövs det helt enkelt inte. På andra saknas de nödvändiga vattenresurserna. Även finansiering av bevattningssystemen och tillgången till marknaden är ett problem, här tänker jag i synnerhet på Afrika. Vi har ännu inte sett prov på ett omfattande försök att modernisera den konstbevattnade jordbruksproduktionen och dess marknadskanaler för att bättre matcha både den lokala och globala marknaden, även i de fall då land- och vattenresurser varit tillgängliga

Men är inte vattenresurserna på väg att ta slut i andra delar av världen?

De regioner som idag står inför vattenbrist i världen ökar och därmed riskeras deras produktionskapacitet gradvis sjunka, i kombination med demografiska förändringar och ohållbara jordbruksmetoder. Den fysiska begränsningen för mark- och vattentillgången inom dessa system kan ytterligare försämras av externa faktorer såsom klimatförändringen, konkurrens med andra sektorer och socioekonomiska faktorer.

Fram till 2050 beräknas en ökad befolkning och stigande inkomstnivåer kräva en 70 procentig ökning av livsmedelsproduktionen globalt och upp till 100 procent mer i låginkomstländer. Vissa regioner ligger nära full intensitet i sin livsmedelsproduktion, vilket skapar spänningar gällande tillgången till naturresurser, inte minst vatten. Östasien och Mellanöstern ligger redan nära gränsen och kommer inte kunna expandera sitt jordbruk i någon större utsträckning, medan Latinamerika och Afrika söder om Sahara fortfarande har en betydande outnyttjad potential.

Vad kan göras?

Alla utmaningar till trots, möjligheten till ytterligare produktionsökningar finns, både för konstbevattnat och regnbevattnat jordbruk, men för att nå dit behöver vi förändra vårt sätt att bruka jorden och nyttjandet av våra vattenresurser.

Efterfrågan på konstbevattning förväntas öka på som svar på den växande efterfrågan av en mer diversifierad produktion. Utsikterna för en ökad vattentillgång i vissa regioner är obefintliga, men existerar fortfarande på annat håll. De flesta stora vattenreservoarer har troligen redan anlagts men sannolikt kommer mindre och mer spridda system för lagring av vatten fortsätta utvecklas. En kombinerad användning av ytvatten och grundvatten kommer också bli vanligare, och för jordbruk i närheten av städer kommer systematisk återanvändning av renat avloppsvatten sannolikt att bli allt viktigare.

Stora förändringar i hur vi bevattnar behöver också ske. Gamla, omoderna vattenförsörjningssystem behöver ersättas av mer flexibla alternativ som blir mer pålitliga att leverera vatten och således också bidrar till en ökad produktion av grödor med högre avkastning. Under dessa förutsättningar kommer lokalanpassad bevattning att spela en viktig roll för att öka produktiviteten och samtidigt minska ineffektiv vattenanvändning.

Vi kommer också behöva fokusera på att nå en högre avkastning per droppe vatten, bland annat genom odlingsteknik som är bättre på att ta tillvara regnvatten, bevara markfuktigheten, minska svinnet vid konstbevattning och i vissa fall genom att förändra valet av kost och grödor till förmån för alternativ som använder mindre vatten.

Slutligen, behöver mycket göras för att minska förlust mellan producent- och konsumentledet. Beräkningar visar att endast 50 procent av den mat som produceras faktiskt konsumeras, resten förloras under förvaring, distribution och i konsumentledet.

Det är inte bara ett slöseri med livsmedel, det är slöseri med vatten också. Produktion av en kalori mat kräver en liter vatten. Det genomsnittliga kalorikravet per dag och person är 2800, mängden vatten som behövs för att möta detta behov är cirka 2800 liter. I mer reella termer, för att producera en hamburgare krävs det 2400 liter vatten. Ett glas mjölk kräver 200 liter, ett ägg 135 liter. En brödskiva behöver 40 liter. En minskning av matsvinnet är med andra ord nyckeln till en effektivare vattenanvändning inom jordbruket. 

/FAO 

Foto: FAO 

/FoodMonitor